Bästisar

När jag var tre år och åtta månader placerade mina föräldrar mig på Montessoris förskola och där fanns du med kortklippt, blond kalufs och röda glasögon. Kanske var det våra diametrala olikheter som gjorde att vi fattade tycke för varandra, men kärnan av dig och mig var mer lika än någon förstod. Vi blev bästisar nästan genast. Det var bara med dig som lekarna blev så omsorgsfulla och noggranna. Vi visste på förhand hur allting skulle te sig, hur ramarna för vår lek såg ut. När jag tänker tillbaka på den tiden är det en hel värld som framträder, en värld fylld av den trygghet som bara barndomens lekar kan ge. Där i vår egen speciella värld formade vi oss själva och de drömmar om framtiden som vi bar med oss in i vuxenlivet.

I skolan kallades vi för humle och dumle eftersom vi alltid syntes tillsammans. Vi satt vid samma bord, delade hemligheter och läxbekymmer. Efter skolans slut följde du ofta med mig hem. Vi åt kanelbullar tillsammans med mormor, gjorde vår egen chokladglass som fick namnet glaskiplaski, tetades med mina storebröder, gungade på slänggungan i äppleträdet. När vi inte umgicks brukade vi ringa varandra på eftermiddagen efter skolans slut. Ingen förstod hur vi kunde ha så mycket att säga varandra när vi precis umgåtts hela dagen. Det hade vi inte alltid heller och då satt vi tysta en lång stund med tankarna på var sitt håll och sen sa vi hej då och lade på.



En gång i veckan brukade mamma ta med oss till badhuset där vi kunde simma, plaska och åka rutschkana. Du var försiktig och lite avvaktande medan jag älskade att var mer under ytan än över. Det hände nog mer än en gång att jag skvätte vatten på dig och ville få dig att plumsa i lika djärvt som jag. I bastun brukade vi leka ”buller i bock-leken" om och om igen och långt senare lekte vi den ibland när vi satt någon varm sommardag på stranden och pratade om våra minnen. På vägen hem från ”badis” fick vi oftast en glass. Pärontopp eller clownglass med tuggumminäsa.
När vi inte var hemma hos mig så lekte vi i dina föräldars stora hus. Du hade två systrar som var fyra respektive sex år yngre än oss. Jag ville också ha en syster och när du skulle bli storasyster för andra gången tjatade jag på mamma om ett syskon. Du å andra sidan var lite avundsjuk på mig som hade två äldre bröder som kunde försvara och skämma bort oss. På eftermiddagarna stod vi ibland i ditt kök och bakade Tottekaka och rullade chokladbollar från Kalle Ankas kokbok eller lekte vi nere i er stora gillestuga. Utanför ditt hus var det en brant backe till kanalen där det låg en gammal eka förtöjd. Dit brukade vi klättra ner och ibland tog vi en roddtur, under broarna ända bort till Domus kunde vi våga oss.

När du var sex år gammal började du spela piano hos tant Solveig som undervisade elever vid den stora, svarta, blanka flygeln i sin lägenhet. Jag följde med och satt med din mamma i soffan när du tog plats på pallen och dinglade med benen och klinkade de första trevande tonerna. Hänförd följde jag med i allt du gjorde och fick genast tycke för den varmhjärtade tant Solveig som bjöd på en karamell efter varje speltillfälle. När jag kom hem började övertalningskampanjen – jag vill också spela piano precis som Anna. Mamma ringde och förhörde sig och ett halvt år senare satt även jag på pallen och studerade hur tant Solveigs diamantklädda ringar dansade över tangenterna när hon spelade upp stycket som jag hade i läxa. Vi skulle komma att spela lika länge – i tretton år tills vi tog studenten.

När vi var åtta år gamla började vi rida. Vårt intresse för hästar var fast förankrat sen en tid tillbaka och vi hade ägnat mycket tid åt att läsa hästtidningar och leta efter lämpliga hästar att sköta eller ännu hellre köpa. Du hade en idé om att du skulle ha en häst i trädgården och jag tänkte att vi kunde inhysa den i min stora lekstuga. Under tiden fick vi nöja oss med sågbockarna (som vi målade och klistrade man, svans och ögon på), din gunghäst och trähästen Greta förstås som pappa fint snickrade ihop till mig. Greta var stor som en ponny och hade gröna knappögon. Henne pysslade vi om med lindor om benen och täcke på vintern.
När vi äntligen fick rida på riktiga hästar var det med en skräckblandad förtjusning. En gång i veckan turades våra föräldrar om att köra oss till stallet där vi ryktade, mockade, sadlade och tränslade efter bästa förmåga. Vi tampades med tjuriga hästar, tuffa äldre hästtjejer och att balansera sadeln på huvudet för att försöka få upp den på sin plats.
Mina älsklingshästar var den vita skimmeln Greta, den lufsiga Beda och den stora valacken Benjamin. Din var framförallt Sheila, ett brunaktigt sto, men även en fjordis som hette Ada. Det stora fotot av dig och Sheila som togs på stallgården hängde länge i ditt rum. När Sheila dog stod vi under ditt Magnoliaträd och pratade om döden och du bestämde att trädet var tillägnat henne. Sommaren då vi var tretton var vi på en veckas ridläger på Bäckaskogs slott. Vi red barbacka, badade, tränade hoppning och dressyr, gick spökrunda och fick lära oss ännu mer om den hierarki som fanns i hästvärlden. Efter att blivit uppflyttade till sista gruppen slutade vi rida bara för att återuppta det någon termin på gymnasiet. Då hade du fått körkort och vi kunde ta oss fram och tillbaka på egenhand.


På gymnasiet valde du att läsa naturvetenskap och jag gick samhällsvetenskaplig linjen. Våra diskussioner om livet och politiken blev ofta både ljudliga och häftiga och mer än en gång slängde vi luren i örat på varandra bara för att nästa dag ringa upp igen och berätta om allt som hade hänt sen sist. Vår vänskap bestod trots olikheter, trots olika val och umgängeskrestar. Det var dig jag ringde mitt i natten när jag var ledsen. Det var dig jag pratade med om alla viktiga beslut. Det var trots allt du som kände mig allra bäst.

Efter studenten flyttade du till Lund. Du kom in på tandläkarutbildningen på Odontologiska högskolan i Malmö. Jag började också läsa i Lund och flyttade efter ett halvt år senare. Under vår tid där brukade vi åka och storhandla och laga mat tillsammans. På helgerna gick vi på stan och var med i en filmklubb. 2004 tog du uppehåll från utbildningen och begav dig av på din första stora resa - transibiriska järnvägen till Kina. Jag hade ingen möjlighet att följa med och det skulle komma att bli första gången vi var ifrån varandra i flera månader. Efter din hemkomst flyttade vi ihop i min lägenhet i Malmö och bodde tillsammans tills våren 2006 då du tog examen. Efter examen åkte du till Örebro och arbetade på folktandvården. Du gjorde ytterligare några resor, den senaste till Bali, Nepal och Tibet i oktober-november 2007.

Ibörjan av 2008 kom du tillbaka till vår barndomsstad för att arbeta på dina föräldrars tandläkarpraktik. Äntligen var du inom rimligt avstånd och vi började planera allt vi skulle göra tillsammans.

Under våren var du jämt trött när vi pratade i telefon om kvällarna och du nämnde ofta den envisa ryggvärken. Ingenting bet på den. Inte sjukgymnastens övningar, inte träningen. ”Till slut tänkte jag att det var mitt eget fel, att jag inte gjorde övningarna tillräckligt ofta eller på rätt sätt”, sa du. Konditionen försämrades och minsta ansträngning gjorde dig utmattad. Varje vecka gick du och simmade med en vän. Du brukade vara snabbast av er två och låg oftast en halv längd före. När du plötsligt en dag upptäckte att du istället låg efter blev du orolig. Trots det tyckte du inte att det var nödvändigt att söka sjukvård. Till slut bokade din mamma en tid åt dig. I slutet av maj gick du på ditt första läkarbesök. ”Jag kommer att ångra det här”, berättade du senare att du hade tänkt innan du gick iväg. Blodproverna visade att du hade blodbrist och förhöjda infektionsvärden.

Gått ner i vikt hade du också gjort, men jag hade inte tänkt på det när vi träffades som hastigast några veckor tidigare hemma hos mamma. Tydligt kan jag se dig stå där i dörren, pigg och med ett stort leende. Jag kommenterade din frisyr och du hade den där beigevita tröjan med en liten knapp längst ner på sidan. Jackan hade du slängt över armen. Det var ju trots allt redan maj och solen sken. Jag drog en borste genom håret och knöt på mig skorna. Tillsammans gick vi upp mot stan där du hade stämt träff med en tjej som du var fadder åt, ett av dina senaste projekt. På vägen träffade vi pappa. Han stannade bilen och hälsade på oss. Under tiden som vi pratade gav du mig en snabb kram. ”Måste gå nu, men vi rings snart.” Jag vinkade. Minnet är glasklart. Det var sista gången jag såg dig som frisk.

Den 18 juli fick du preliminärt diagnosen lungcancer med spridning i sent stadium.
Samma dag sa du: ”Vi är bästisar. Det är verkligen inte illa. Det är inte alla som har en bästis i vår ålder.”
”Nej, det är det inte”, svarade jag. ”Vi kommer alltid att vara bästisar.”