På morgonen ringde läkaren från lungkliniken och meddelade att cytostatikabehandlingen var avbruten. Istället skulle de prova ett sista alternativ – en tablett som var mer målsökande. Biverkningarna var stora och det handlade fortfarande bara om inbromsning. Jag vaknade vid halv tio av att du storgrät. Än en gång hade ditt hopp tagits ifrån dig.
Samma eftermiddag tog vi ut dig på en promenad. Vi hängde den bärbara syrgastuben på rullstolens handtag. Du gick med vingliga steg ut till gatan och satte dig sen genast i rullstolen. Det hade blivit höst. Den grå mössan hade du dragit ner över huvudet och glasögonen och syrgasslangen var nästan det enda som syntes av ditt ansikte. Du kurade ihop dig där du satt. Jag såg att du led. Du avskydde det här. Att var utlämnad, beroende, folks blickar. Vi gick till pressbyrån. Du ville handla tablettaskar – Tuttifrutti, Palle Kuling och Violpastiller. Som när vi var små. Du bad oss att inte köra upp mot stan ifall vi skulle träffa på någon. Vi var inte ute någon lång stund. Du ville helst hem så fort som möjligt.
Det var vår sista promenad.
Senare sa du för första gången att du var rädd för döden.
”Det var jag inte tidigare, men nu när det närmar sig så är jag det.” Du grät.
Du var rädd för att lämna. Vi var rädda för att du skulle lämna.
”Tänk om det är jättekort tid kvar.”
Det var tur att vi inte visste att du bara skulle leva i elva dagar till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar