Denna vecka var tung. Väldigt tung.
Dagarna var fyllda av oro, väntan, tårar, samtal, föreberedelser.
Vi hade kommit till resans slut och någon återvändo fanns inte.
Det handlade om dagar, fick vi veta. Du fick veta att det inte skulle bli någon mer behandling.
"Det är så trist."
De kallade dit oss allesammans på måndagen. De trodde att det var dags. Men du var inte redo. Du hade mycket kvar att säga, att göra, att berätta.
"Jag tänker inte dö idag, ingen frågade mig om det."