Änglanalle II

Under dina sista dagar hängde denna nalle över din säng.

Nu sitter den på mitt nattduksbord.

Och det känns bra.

Jag tror att lite av dig finns i den.

Precis som du finns i oss och överallt.

Vi har ofta pratat om sådant som är svårt.

Det gjorde vi även nu, när det svåraste svåra var mitt över oss.

När vi visste att det inte fanns någon annan väg ut än rakt igenom.

Du sa att du var rädd för att du skulle bli ensam i döden för vi kunde ju inte följa dig hela vägen. ”Jag tror att vi följer med dig på något sätt ändå”, sa jag.

När du först blev sjuk och fick din diagnos sa du:

”Hur det än blir så kommer jag att få möjlighet att ta farväl.”

Nu hade den stunden kommit.

Du pratade med oss, var och en.

Jag minns varje ord av vårt samtal.

Det var fredag. Klockan var runt halv sju på morgonen och solen hade precis börjat titta fram. Den lilla skröpliga varelse som satt i fåtöljen när jag kom in i rummet var så olik den Anna jag har vuxit upp med, men ändå var det fortfarande du där bakom allt det sjuka.

Fortfarande min kloka, starka, söta, bitska, roliga, omtänksamma Norpan.

Efter din långa kamp sa du till slut: "Nej, nu orkar jag inte mer. Nu vill jag dö."

Man ska inte behöva säga att man vill dö när man är 27 år.

"Jag kommer att vara med dig till slutet och sen kommer jag att vara med dig ändå. Jag kommer att prata med dig sen också."

Du lovade att svara om du kunde.

"Jag kommer aldrig att lämna dig."

Vi har bestämt att det är så, därför är det så.

Vi kommer aldrig att lämna varandra.