Ylva-li och jag stod på bron, som leder över den lilla bäcken, och hörde blommorna sjunga och träden spela och bäcken nynna sin melodi. Då tog Ylva-li mig så hårt i armen och sa:
"Allrakäraste Syster, ett måste du veta!"
Det gjorde så ont i hjärtat på mig just då.
"Nej", sa jag. "Jag vill inget veta."
"Jo, ett måste du veta", fortsatte Ylva-li.
Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela, och jag kunde inte mer höra bäckens melodi.
"Allrakäraste Syster", sa Ylva-li. "När Salikons rosor vissnar, då är jag död."

(Astrid Lindgren)