Första minnet av dig är vagt och samtidigt på något sätt tydligt. Som en dröm man minns osammanhängande när man precis vaknar och som sen glider längre bak i det undermedvetna under dagen och fragment av den förändras. Någon har sagt, berättat, visat ett fotografi som togs då när vi hade rutiga klänningar och plastisock och tänkte att framtiden var evig.
Jag var tre år och åtta månader och placerades bredvid dig i salen på förskolan.
Du klev in i mitt hjärta, med dina blå ögon där bakom de stora, röda glasögonbågarna och den kortklippta, pojkaktiga blonda frisyren.
Och där stannade du.

På lekskolan åt man brunfläckiga bananer och apelsiner som var svåra att skala på fruktstunden klockan tio och fröken ringde i en liten klocka före och efter varje rast. På golvet låg alla världens länder och varje land hade en liten plastknopp på mitten så att man kunde flytta dem till sin rätta världsdel. Du knöt noggrant de små tygstyckena som var uppsatta över träramarna, små vita rosetter och knutar och ritade stora och små bokstäver i ljus, finkornig sand.

*****************************************

När jag hörde din röst, dina tillbakahållna tårar, orden i andra änden av luren den där midsommaraftonen visste jag redan.
Visste hur allt skulle sluta, hur vår historia skulle bli, att det som inte hänt nu inte skulle hända.
Detta var vårt öde. Meningen.
Utan mening finns bara mörkret. Meningen är det som får människan att gå upp varje dag. Meningen och hoppet.
Vi klamrade oss fast vi båda.

Man kan veta och ändå inte veta. Det fick jag lära mig.
En vetskap kan samexistera tillsammans med oförstånd, overklighet, hopp, en önskan så stark att den nästan går att ta på.

När du pratade om att du skulle dö grät jag.
När jag förstod att du skulle dö pratade du om att leva.