När någon dör ska man helst genast tänka att det fanns en mening med detta, att man ska vara tacksam för att man själv är frisk och levande, att livet måste gå vidare etc etc
När min vän blev sjuk sommaren för fyra år sedan och gick bort samma höst, försökte jag också intala mig detsamma för att överleva. Sorgen var för stor och smärtsam, jag orkade helt enkelt inte ge mig in i den utan försökte undvika, bortförklara och ljuga för mig själv.
Än idag är smärtan bottenlös, men nu börjar jag inse att den inte kommer att sluka mig.
Att det är ok att känna alla känslor även sorg, ilska och besvikelse. Att det är ok att fråga sig varför även om man inte får något svar. Att det är ok att att tycka att det som hände var fruktansvärt orättvist även om man vet att det inte finns någon rättvisa. Att det inte finns någon mening med att man som 27-åring ska drabbas av en skoningslös sjukdom utan bot men fullt av smärta och lidande, ångest och plåga. Att det är ok att vara egoistisk och känna sig övergiven och lämnad och att man inte kan leva någon annans liv utan bara sitt eget.
Idag förstår jag att jag inte kommer att fasta i ett gråt- och sorgträsk om jag släpper fram mina känslor, tvärtom är det en förutsättning för att även kunna släppa fram glädjen.
Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.
(Harry Martinson)
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.
(Harry Martinson)
