”Om ni inte tar ut anhörigpenning nu så kommer ni kanske inte hinna ta ut den”, sa läkaren på KVH till S och mig. ”Vi pratar inte dagar, men veckor.”
Hennes ord gick rakt in i mig, igenom mig, borrade sig fast och ändå förstod jag ingenting, kunde inte ta in dess verkliga innebörd.
Skulle du lämna oss om bara några veckor?
Vad innebar egentligen döden?
Jag visste inte hur jag skall hantera denna vetskap så tydlig och ändå ogreppbar.
Ville skrika högt, gråta hejdlöst, rusa ut i natten och känna kylan mot mina kinder, fly från allting.
Kände mig instängd i en känslomässig bur, kunde inte tänka på något annat än på dig och den livskris denna sjukdom hade orsakat.
Hatade cancern gränslöst.
Hatade dessa osynliga inkräktare som skulle ta dig ifrån mig.
Om bara några veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar