7 november

Fredagen den 7 november klockan 14:00 ringde kyrkklockorna i Heliga trefaldighetskyrkan.
Det var din begravning.
Något av det svåraste, värsta, det mest ofattbara.
Den lilla vita kistan såg så ensam ut där framme på podiet.
Snart nog översållades den av blommor.
Hundratals personer kom för att du hade berört dem på något sätt genom att du var du.
Det var fint.
Gitarrkillen trollband oss alla med några av dina favoritlåtar - Man on the moon, Kom ihåg mig, Den jag kunde va.
Kören sjöng vackra arier precis som du önskat.
Och den skiva som du lyssnat intensivt på om och om igen under din sista tid i livet var också den musik som spelades vid avskedstagandet.
Allt var overkligt.
Som en film där jag själv spelade huvudrollen och samtidigt satt på första parkett och tittade på.
Såg mig själv stå vid din kista med mina rosor.
Hörde mig själv säga: "Hejdå Norpan."
Allt skulle bli lite lättare efteråt, hade någon sagt.
Jag kunde inte förstå det.
Hur skulle det kunna bli lättare nu när allt var slut?

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va
(M. Wiehe)