Knappast någon sagotant

Bilden av Selma Lagerlöf är skev.

Hon framställs som sagotanten med vit hårknut som satt ensam på Mårbacka och skrev.

Att hon var och fortfarande är en av Sveriges största författare, en av få kvinnor i en lång, lång rad av män, första kvinnan i svenska akademin och första kvinnan (och svensken) som fick nobelpriset i litteratur tvingade tydligen omgivningen att reducera henne till något mindre farligt.

En sagotant.

Att hon dessutom i hela sitt liv hade nära relationer med andra kvinnor men aldrig med någon man tvingade tydligen också fram en förklaring - hon var ju halt och hade därför inte "blivit gift".

Och ändå kunde hon skriva så passionerat om kärlek, hur hängde det ihop undrade man.

Min bild av Selma har förändrats radikalt de senaste åren.

Glöm sagotanten.

Fram träder en målmedveten, stark, självständig, begåvad och passionerad människa.

Född 1858 i värmland, som näst yngst i en syskonskara på fem barn, var hon med sin medfödda höftskada livrädd för att gå det klassiska kvinnoödet till mötes - ogift och fast inom hemmets fyra väggar, utlämnad åt andras godtycklighet.

Hon började tidigt skriva dikter och vers.

På ett bröllop där hon höll tärntalet, imponerade hon på en kvinnlig gäst (Eva Fryxell, aktiv inom Fredrika Bremer-Förbundet) som uppmanade henne att utbilda sig.

Senare beskrev Selma det som att Eva "bragte mig hoppets första ljusglimt".

En väg bort från hemmets kvävande miljö.

Vid tjugotre års ålder åkte Selma till Stockholm, utbildade sig till lärarinna och klippte av den långa, tjocka flätan. Hon ville kunna försörja sig själv. Gå sin egen väg.

I många år arbetade hon sen som lärarinna i Landskrona.

Parallellt med undervisningen skrev hon och debuterade med Gösta Berlings saga 1891, vid 33 års ålder.

Selma ca 30 år gammal

Efter tio år som lärarinna sade hon upp sig för att ägna sig åt författandet på heltid.

Målmedvetet och disciplinerat.

1897 flyttade hon till Falun där hon tog hand om sin mamma och faster.
Selma var politiskt engagerade, kvinnlig rösträttskämpe och feminist.

1907 köpte hon tillbaka barndomshuset Mårbacka som gått ur släkten efter faderns död.

För nobelprispengarna 1909, köpte hon även tillbaka ägorna runtomkring.

Hon blev lantbrukare, egen företagare och styrde över mer än 40 anställda.
Hon lät genomföra omfattande renoveringar av Mårbacka och byggde sitt eget lilla palats som skulle rymma både offentliga rum, arbetsrum och bibliotek, rum för familj, släkt, vänner och så klart var sitt rum åt livskamraterna Sophie och Valborg.

I sitt testamente skrev Selma att Mårbacka skulle bevaras som minnesgård.

Selma 42 år

1894 träffade Selma en av sina två stora kärlekar: den fem år äldre författarinnan Sophie Elkan.

Mellan dem finns drygt 3200 brev bevarade.

Selma tog kontakt med Sophie efter att ha läst en novell av henne och blivit mycket gripen.

Sophie var en svartklädd änka sen 14 år tillbaka då hennes man och enda barn avlidit i tuberkulos. Efter detta hade hon börjat författa.

Selma blev genast häftigt förälskad och efter deras första möte skrev hon: "Jag har haft dina ögon med mig hela tiden /.../ så fick jag lov att bita ihop tänderna och hålla fast i soffan med mina fingrar för att inte fara stad och kyssa dig alldeles vilt."
Även Sophie blev förälskad i Selma men var inte beredd på att inleda ett fysiskt kärleksförhållande. Selma och Sophie talade ofta om sitt förhållande och vilka uttryck det skulle tas. Var det till och med en "farlig förbindelse" de inlett? I ett brev slog dock Selma fast: "varför skulle man ej kunna älska vem av människor lika högt."

Sophie Elkan

Sophie tog Selma ut i världen. Lärde henne att bli fri, som Selma själv uttryckte det.

Tillsammans begav de sig ut på långa resor som sedan resulterade i böcker som Jerusalem och Antikrists mirakel för Selma och Drömmen om österlandet för Sophie.

Ibörjan talade Selma och Sophie ofta om att flytta ihop, kanske till och med ta ett fosterbarn tillsammans, men av olika skäl blev detta aldrig av.

Det som börjat som förälskelse, eller champagnebrus som Selma beskrev det, övergick efterhand till en varm och innerlig vänskap.

Deras relation varade till Sophies död 1921. Efter Sophies bortgång inredde Selma ett minnesrum på Mårbacka över Sophie med de möbler som hon fått ärva efter henne.

Det var i detta rum Selma dog den 16 mars 1940, med Valborg vid sin sida.

Selma och Sophie 1904

1901 träffade Selma sin andra stora kärlek: den två år yngre lärarinnan Valborg Olander.

De skrev passionerade kärleksbrev till varandra. Ofta i smyg för att inte Sophie skulle bli svartsjuk. "Jag river sönder dina brev med tungt hjärta. Jag skulle alltid vilja ha dem att värma mig med, men jag törs ej. Jag lovar dig alls ingen trohet, jag bara önskar och hoppas att detta måtte vara hela livet ut. Jag behöver bara tänka på dig för att känna mig genomträngd av lycka. Jag skulle nog önska, att vi inte behövde vara förståndiga, att alla tålde vid att höra att vi håller av varandra" skrev Selma till Valborg när hon var i Italien tillsammans med Sophie 1902.

1346 brev finns bevarade från Selma till Valborg.

Valborg Olander

Valborg blev, förutom Selmas älskade, även hennes ovärderliga sekreterare och hjälpte henne med att svara på brev, korrekturläsning av manus, affärstransaktioner etc.

En riktig författarhustru, som Selma själv uttryckte det.

Även Selma och Valborg talade om att flytta ihop, men triangeldramat med Sophie försvårade situationen.

Selma och Valborg på ålderns höst

Triangeldramat mellan de tre kvinnorna var livslångt.

Trots att både Sophie och Valborg hade var sitt rum på Mårbacka, vistades de aldrig där samtidigt.

"Å kära, du måtte väl inte taga Valborg - var det Valborg - istället för mig" skrev Sophie i ett brev till Selma 1901.

Sophie och Valborg var svartsjuka på varandra.

Selma ville inte bryta med någon av dem och bedyrade dem båda sin kärlek.

Det hela resulterade i undanflykter, upprörda scener och tårar.

När Sophie gick bort 1921 erbjöd Selma Valborg att flytta till Mårbacka, men Valborg avböjde. Hon var rädd för att förlora sin självständighet. Istället bodde de hos varandra under långa perioder. Deras förhållande skulle också komma att vara livet ut, tills Selma dog 1940.

Selma själv ville att eftervärlden skulle få veta vilken betydelse både Sophie och Valborg haft i hennes liv. Hon bestämde att breven till dem båda skulle offentliggöras, men först 50 år efter hennes död. Detta diskuterade både Selma och Sohpie och Selma och Valborg.

Sophies brev till Selma från de första åren är borta, förmodligen brända på Sophies begäran och tillsammans med Valborg gick Selma igenom en del av deras gemensamma brev, klippte bort och lade undan allt för intima och privata delar, men det mesta fanns kvar när arkivet öppnades 1990.

Selma

Litteraturtips:

Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan sammanställt av Ying-Toijer Nilsson

En riktig författarhustru - Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander sammanställt av Ying-Toijer Nilsson

Sophie Elkan - hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf av Eva-Helen Ulvros

Selma Lagerlöf - Livets vågspel av Vivi Edström

Selma på Mårbacka av Reijo Rüster och Lars Westman