En krater

Det där hålet. Jag skulle kunna hoppa in och bo i det, djupt i det mörkt svarta, så stort är det. En krater.
Där ryms bara saknad. Där ryms du.
Jag stänger till det, undviker det.
När din röst kommer som en förnimmelse i huvudet, när bilderna av dig bläddras fram på datorn, när en sådana där luddig, beige hund som Hugo sitter i ett skyltfönster i Gamla stan, när jag känner dofterna av tortelloni med extra mild gorgonzolasås, när telefonen ringer och jag vet att det inte är du, att det aldrig är du, då vill jag springa långt iväg för att inte röra vid hålet.
Inte forcera in där och falla djupt ner.
Bäddar in mig i vardagens bommullsdun.
Kokar kaffe och cyklar till konsum och slösurfar på datorn.
Det håller hålet stängt och tillbommat.

När jag skriver om dig måste jag ner i det där hålet.
Vetskapen är skrämmande. Enorm.
Och oundviklig.
För där finns du.