Tänd upprorslågan!

Läste Maria Mjörnbergs blogg på Vårdfokusbloggen om att vi sjuksköterskor inte ska släcka våra blivande kollegors lågor och engagemang när de kommer ut på praktik. Att vi ska lägga bort vårt bittra, trötta och gråa ansikte och istället visa på vår kunskap och på vilket fantastiskt yrke vi har. Att vi står ut med låga löner, dåliga arbetsförhållanden och avsaknad av trygg anställning bara just därför - för att vi har världens bästa yrke.

Jag måste säga att jag ilsknade till när jag läste Mjörnbergs inlägg. Mitt bittra sjuksköterskeansikte poppade upp i all sin prakt då jag såg Nightingale-andan fladdra förbi i hennes text. Vi har ju världens bästa yrke - att få vårda andra människor - så varför klaga? Varför se sur och trött ut och varför tjafsa om alla problem som finns?

Jag skulle dock vilja säga - diskuterar istället varför sjuksköterskor blir bittra och trötta efter några år inom detta fantastiska yrke? Varför behöver sjuksköterskor arbeta åtta pass på rad och gå på vikariat efter vikariat med usla löner? Kan dessa saker kanske hänga samman? Världens bästa yrke eller inte, jag behöver fortfarande betala mina räkningar och få en vettig pension och helst slippa bli utbränd på kuppen.

Jag håller med Mjörnberg om att man givetvis inte ska låta sin frustration gå ut över sina studenter. Som student har man rätt att få känna sig välkommen och få tillfälle att lära och växa på sin praktikplats. Man ska få känna sig trygg med sin handledare. Men samtidigt måste det någonstans märkas att en student faktiskt är ytterligare en belastning för en redan stressad och pressad sjuksköterska. Vi måste få tid och möjlighet att kunna vara goda handledare åt våra blivande kollegor, annars blir resultatet en utbränd sjuksköterska och en missnöjd student.  

Som student hade jag uppskattat om mina framtida kollegor hade berättat om verkligheten för mig. Om de hade berättat om sina löner, sin löneutveckling, sina möjligheter till (eller snarare avsaknad av) vidareutbildning och specialistutbildning, om de hade delat med sig av sina erfarenheter av olika arbetsplatser och vad det faktiskt innebär att vara sjuksköterska. Om de hade berättat om sin frustration och ilska och trötthet så hade jag kanske varit bättre förberedd den dagen jag plötsligt stod där själv.

Jag valde sjuksköterskeyrket efter flera års studier av andra ämnen. Jag valde att bli sjuksköterska efter att ha jobbat en längre tid inom äldrevården och hade en idé om att jag som sjuksköterska skulle kunna arbeta för patientens bästa. Samtidigt är det ett yrke med många möjligheter att arbeta både inom Sveriges gränser och utanför. Det är ett yrke som ger dig en konkret kunskap och på så sätt en möjlighet att göra skillnad. Jag visste att lönerna var låga, att arbetsförhållandena var tuffa samt att utvecklingen rör sig oerhört sakta framåt för att ibland nästan stå helt stilla, men ärligt talat så visste jag inte att det var så här illa för då hade jag valt ett annat yrke. Detta oberoende att jag har ett yrke som verkligen känns meningsfullt och givande och som mer eller mindre dagligen berör mig i mitt innersta.

Så snälla kollegor sluta sprid myten om att vårt fantastiska yrke kan uppväga hur våra arbetsförhållanden och vår löneutveckling ser ut. Sluta se sjuksköterskeyrket som ett kall utan se det för vad det är - ett yrke - och låt oss istället på allvar diskutera våra villkor.

Tänd gnistan hos studenterna så att de vågar sätta ner foten och tacka nej till usla arbetsvillkor och dåliga löner! Ju fortare vi gör detta desto snabbare kommer utvecklingen att gå. Arbetsgivarna behöver oss. Utan sjuksköterskorna rasar vården samman. Det ska vi använda oss av istället för att prata om att vårt yrke är så fantastiskt att vi nästan kan tänka oss att arbeta ideellt.