Munkavlen - det nya arbetsplagget på Sus?

Jag och en fd kollega skrev en insändare till Sydsvenskan angående den senaste tidens diskussion kring tystnadskulturens varande eller icke-varande på Sus. Vi siktade högt - en helsida i den del som kallas Opinion. De tackade dock nej till vår text med hänvisning till att de får in så många texter. Vi blev så klart besvikna, men då vi trots allt ville försöka få ut vårt budskap skickade vi in en förkortad version till Ordet istället och den publicerades i Sydsvenskan idag.
Nedan följer dock hela vår oavkortade insändare för den som är intresserad:

Munkavlen – det nya arbetsplagget på Sus?

När sjukhusledningen häromveckan ilsknade till och läxade upp de chefssjuksköterskor och chefsläkare vid Skånes onkologiska klinik som låtit publicera en debattartikel i Sydsvenskan (11.11) i vilken de uttryckte en gedigen oro för cancervården, blev vi föga förvånade. Sjukhuschefen Jan Eriksson och divisionschefen Carsten Rose hävdade en så kallad lojalitetsklausul - kontentan var att kritik skulle framföras internt och samtal hölls med de inblandade för att tydliggöra vad chefskapet vid Skånes universitetssjukhus (Sus) innebär. En del chefer som Sydsvenskan senare talade med (vilka för övrigt önskade vara anonyma på grund av rädsla för ytterligare repressalier) vittnade bland annat om hot om uppsägning och en ”oerhört obehaglig och diktatorisk” situation (20.11).

Medan Jan Eriksson förnekar tystnadskulturen på Sus (23.11) menar vi att den existerar i allra högsta grad. I våras skrev vi ett upprorsbrev till klinikledningen där vi krävde löneförhöjning för att vi skulle överväga att tacka ja till förlängt vikariat på den avdelning där vi båda då var verksamma sjuksköterskor. Det blev ingen löneförhöjning och vi valde därför att sluta. Flera av våra kollegor stöttade oss i vår kamp men ändå var det ingen som anslöt sig och gjorde likadant. När vi frågade varför fick vi svar såsom ”men tänk om Region Skåne svartlistar en?” och ”vem vill anställa någon som hotar med att säga upp sig?”. Dessa svar gjorde oss frustrerade, dock var vi lika lite förvånade då som vi är efter sjukhusledningens agerande idag. När klinikchefen vid ett personalmöte slog näven i bordet och röt att vi skulle ”rätta oss i leden” (detta efter att vi krävt att få tala med den som hade mandat att höja våra löner), ja då fanns det tyvärr de som inte vågade annat än att lyda.

När vi i maj kontaktade Sydsvenskan i syfte att delge allmänheten våra erfarenheter av vårt uppror och av att ha tackat nej till förlängt vikariat på Sus, blev vi glatt välkomnade. Man hade letat efter några som oss men inte lyckats hitta någon som velat ställa upp med namn och bild i tidningen. Med de senaste veckornas händelser i facit är detta inte särskilt förvånande, dock oerhört oroväckande.  

Den avdelning vi arbetade på i våras fick under sommaren 2012 stänga ner helt p g a sjuksköterskebrist. Situationen var redan innan sommaren så ansträngd att man från ledningshåll fann det nödvändigt att vädja till vårt ”moraliska ansvar” och menade att det kunde ha varit ”vår mamma eller pappa som legat på avdelningen”. Vi vill hävda att den stora allmänheten - d v s väljarna - behöver få veta hur verkligheten ser ut inom den skånska sjukvården idag, detta för att möjliggöra så kallade informerade beslut inför nästa val år 2014. Det vore väl värdigt ett demokratiskt samhälle, eller vad säger sjukhusledningen på Sus?

Slutligen en sista undran; om nu munkavlen skall bli en obligatorisk del av arbetsutstyrseln på Sus, vill sjukhusledningen vara så vänlig och låta den utföras i olika färger och mönster så att personalen åtminstone kan känna sig som moderiktiga livegna? Tack på förhand.

Jenny Persson Tholin        Mari Larsson

leg. sjuksköterska               leg. sjuksköterska