Det handlar om jämställdhet!

I veckan har det diskuterats om de 34 sjuksköterskorna på barnintensiven i Lund, som säger upp sig i protest mot försämrade anställningsvillkor och förändrade avtal som i praktiken innebär en lönesänkning med flera tusen kronor i månaden. I P1 Morgon intervjuades en av sjuksköterskorna som sagt upp sig och även en representant från Vårdförbundet samt en avdelningschef. Jag får känslan av att chefen vill få det att framstå som att sjuksköterskorna överreagerar då det enligt henne fortfarande pågår förhandlingar om avtalet och att sjuksköterskorna tydligen ska få någonslags kompensation lönemässigt för det som de förlorar genom det förändrade avtalet. jag upplever att debatten hela tiden läggs på individnivå (om än 34 individer i detta fall) och framställs som en enskild händelse (om än beklaglig). Men detta är inte en enskild händelse utan en av många. Detta är några sjuksköterskor av oändligt många som tröttnat på att bli behandlade så här respektlöst. Dessa sjuksköterskor är fullständigt nödvändiga för att vården på barnintensiven i Lund ska fungera, om verksamheten överhuvudtaget ska kunna drivas. Det vet cheferna och regionpolitikerna, trots detta väljer man att köra över sjuksköterskorna som yrkesgrupp, inte lyssna på dem och inte respektera deras kompetens utan i stället behandla dem som om de inte vore viktiga, som om de inte gjorde skillnad.  

Dessutom kommer gång på gång ansvarsfrågan på tal. "Är det inte oansvarigt av sjuksköterskorna att göra så här, de vet ju att det kommer att påverka patientsäkerheten", frågar journalisterna. Jag blir mörkrädd över att de ens ställer frågan. Vilken annan yrkesgrupp skulle man lägga det ansvaret på? Är sjuksköterskor livegna som ska stå ut med lönesänkningar, försämrade arbetsvillkor och brist på uppskattning från arbetsgivaren utan att ens reflektera över detta? Ansvaret ligger aldrig hos de enskilda sjuksköterskorna utan hos cheferna och politikerna som värderar yrket orimligt lågt!

Även sjuksköterskestudenter i Stockholm och Uppsala har höjt ribban inför kommande sommar - de kräver 25 000 kr i ingångslön. Det är verkligen ingen orimlig ingångslön efter en treårig akademisk utbildning som mynnar ut i ett legitimerat yrke där du har ansvar för liv och död. Konstigt nog verkar många inte hålla med. Istället hörs det röster om att sjuksköterskor är gnälliga och ställer för höga krav. Vi har tydligen inte så dåliga löner som vi vill påskina och man jämför vårt ansvar med sopåkares (som har ca 30 000 kr i månadslön).

Men det jag framförallt reagerar på är att ingen diskutera om vad allt detta egentligen handlar om, kärnan i detta - nämligen jämställdhet! Det handlar om att kvinnodominerade yrken konsekvent diskrimineras och undervärderas i vårt samhälle. Det handlar om att man ser ner på dessa yrken och tror att det är sådant som "vem som helst" klarar av. Det handlar om att man tror att sjuksköterskor gör sådant som kvinnor har gjort i alla tider; vårdat och tagit hand om och att det inte är något som kan värderas utifrån lön och kompetens. Det handlar om att sjuksköterskor liksom andra kvinnodominerade yrken med akademisk utbildning som tex socionomer är grovt missgynnade vad gäller både arbetsvillkor, arbetssituation, utvecklingsmöjligheter och löner. Det handlar om värdegrunder och hur vårt samhälle väljer att nedvärdera det som man ser som "mjuka" värden. Hade sjuksköterskeyrket varit mansdominerat hade man istället valt att trycka på det stora ansvaret, självständigheten, ledarrollen som sjuksköterskan har, det tekniska kunnandet vad gäller pumpar och apparater och det tunga arbetet med lyft och vändningar.

Gång på gång tänker jag när jag utför olika nödvändiga och viktiga moment i mitt arbete att detta väljer samhället att värdera till 23 800 kr i månaden. Det gör mig ledsen det gör mig arg det gör mig heligt förbannad. Det ska vara en självklarhet att vi får vettigt betalt och vettiga arbetsvillkor. Det är inte något vi ska behöva slå oss blodiga för och tjafsa om vid varenda nyanställning eller lönesamtal. Vi ska kunna gå rakryggade och känna oss stolta över det arbete vi gör, över att vi dagligen vågar möta sjuka, förtvivlade och döende människor, att vi inte värja oss för det svåra utan vågar stå kvar och hålla din hand när du behöver oss och samtidigt ser till att du får den vård du är i behov av.

Det handlar inte om enskilda händelser och individer, det handlar om jämställdhet och lika lön för likvärdigt arbete!