Vem tar ansvar?

Vården är i kris! Sjuksköterskorna är i uppror! Äntligen börjar det röra sig i leden, vi börjar säga ifrån och göra våra röster hörda.

Dagligen kan man läsa eller höra på nyheterna om nedskärningar, personalbrist, massuppsägningar bland sjuksköterskor, sjuksköterskestudenternas löneuppror, hotad patientsäkerhet och kris i den svenska sjukvården. Det debatteras flitigt i radio och tv mellan olika politiska partier och mellan sjukvårdsledningen och kommunpolitikerna om vem som egentligen bär ansvaret. Oppositionspolitikerna skyller på de som sitter vid makten och de som sitter vid makten hävdar att de inte kan påverka utan att landstingen och sjukhusledningen ytterst bestämmer hur vårdens resurser ska fördelas. Jag blir så trött. Trött på att ingen vill ta ansvar, ingen vill diskutera hur vi ska lösa problemen både med den akuta krisen i svensk vård och hur man på sikt kan förbättra sjuksköterskornas villkor så att människor väljer och vill stanna kvar inom yrket.

Jag har varit sjuksköterska i fyra år. Under dessa fyra år har jag hunnit tänka tusentals gånger att jag vill sluta arbeta som sjuksköterska. Detta trots att jag på många sätt har svårt att tänka mig ett mer givande yrke och jag vet att jag skulle känna både saknad och sorg om jag lämnade yrket. Att jag trots detta har tänkt tanken så många gånger beror på just det som ingen vill ta ansvar för – ständig underbemanning som sliter ut personalen, konstant stress till en orimlig nivå, en ständig känsla av att vara otillräcklig då det inte finns någon chans att kunna hinna med allt som förväntas utifrån de förutsättningar man fått, omorganisationer och nedskärningar, orimligt låg lön och nästan obefintlig löneutveckling, ingen uppmuntran till att utbilda sig eller fortbilda sig och små eller inga möjligheter att påverka sin arbetssituation. Det kan inte vara rimligt i Sverige år 2013 att människor har en arbetssituation som inte möjliggör att ta ut sin lagstadgade rast, äta eller gå på toaletten.

Det som glöms bort i de ständiga ekonomiska besparingarna är den mänskliga aspekten. Jag arbetar med människor, inte med maskiner. En människa går inte att klocka och passa in i ett visst tidsschema, en människa är oberäknelig och full av känslor och behov. Kanske ska jag ge en spruta med smärtlindring som jag beräknar kommer ta ca fem minuter, men möts av en förtvivlad person som just då sitter och funderar över sin situation. Jag kan inte som sjuksköterska eller som medmänniska lämna någon i den situationen utan stannar så klart kvar en stund extra för att stötta trots att jag vet att många patienter väntar på mig och att jag egentligen inte har tid eftersom den tiden inte ”finns”. Man har helt enkelt rationaliserat vården så till den grad att det mänskliga inte längre får plats. Något måste hela tiden prioriteras bort för att något annat ska få plats. Det skapar en enorm frustration hos personalen och urholkar själva yrket.

Under lång tid har sjuksköterskorna kämpat på och försökt tänja ännu mer på sig själva och sin tid, arbetat över, hoppat över lunchen, sprungit lite fortare, kommit till arbetet trots att de varit sjuka då de vet att verksamheten knappt går runt om de stannar hemma och att det skulle innebära en ännu högre belastning på kollegorna. Allt detta resulterar till slut i utbrända individer som blir nedslagna och känner sig misslyckade och slutar i tron att det är just den personen som inte orkar trycket.

Nu har vi börjat protestera istället, nu har vi börjat göra våra röster hörda och berätta om vår arbetssituation, om vårt yrke och vår profession. Nu flyttar vi problemen från oss själva och riktar frustrationen och kritiken utåt, där den här hemma. Fortfarande vill ingen ta ansvaret, men vi börjar i alla fall att ta hänsyn till oss själva och lyfta det från individnivå till samhällsnivå.

Äntligen!