Skånes universitetssjukhus- en plats att avvecklas?!

Idag går sjukhuschefen Jan Eriksson ut i Sydsvenskan och påstår att det inte finns någon anledning för personalen på SUS att vara rädda för att yttra sin mening. Han tillbakavisar helt påståendet om att det skulle råda en så kallad "tystnadskultur" på sjukhuset och att det skulle finnas någon risk för repressalier. Det är dock lite svårt att hänga med i Jan Erikssons resonemang då han i nästa mening säger att "en mellanchef ska gilla läget inom de ekonomiska ramar politiken satt" och att det finns en gräns för hur kritisk man får vara.

Det har blivit populärt med omskrivningar av verkligheten. Istället för nedskärningar talar de höga cheferna och politikerna om omorganisation och effektivisering. Som sjuksköterska ser jag de direkta följderna av dessa "förbättringar inom sjukvården", som Pia Kinhult uttrycker det. Drygt 300 medarbetare på SUS har fått sluta det senaste året. Vikariat som går ut ersätts inte annat än i absoluta undantagsfall. Korttidsfrånvaro ersätts inte. Som en följd av att man spara in på personalen måste man i den andra änden också spara in på vårdplatserna. Fem personer tros ha avlidit till följd av att det inte funnits tillräckligt med vårdplatser på SUS under 2011. Det är fem personer för mycket och borde räcka för att hela ledningen på SUS skulle göra uppror!

Jan Eriksson talar om att kritik ska lyftas "steg för steg" inom organisationen och att det ska dröja länge innan man behöver vända sig till politikerna för att slå larm. Vi som jobbar inom organisationen vet att kritiken oftast stoppas redan i de första leden, om inte hos din avdelningschef så förmodligen av din klinikchef. Det finns en oerhörd rädsla för att det ska bli oordning i leden, att de längre ner i organisationen (mellancheferna) eller ännu värre att "de på golvet"ska börja säga ifrån och sätta sig på tvären. De få som vågar bryta sig loss möter ofta stort motstånd både uppifrån och tyvärr även i de egna leden. Människor är rädda. Rädda om sitt arbete och sitt rykte. Rädda för att deras agerande ska ge repressalier, att det ska leda till framtida svårigheter. Det faktum att tillsammans är vi starka glöms bort, på SUS är det bäst att var och en är för sig. Därför är det så fantastiskt att det faktiskt finns modiga människor som trots detta vågar resa sig upp och tala, som orkar slåss för patienterna, för sig själva och sina medarbetare.

Det är verkligt civilkurage!