Så här glad var jag våren 2009 när jag tog min sjuksköterskeexamen. Jag såg framemot att äntligen få börja arbeta och få min första lön. Jag längtade efter utmaningar och att få lära och utvecklas vidare inom mitt yrke.
På mitt första arbete som sjuksköterska fick jag höra att ingångslönen var samma för alla. Något utrymme för diskussion fanns inte. Mina erfarenheter från sju somrar inom äldrevården och hemtjänst, 1 1/2 års vikariat som vårdbiträde på ett servicehem samt en sommar som assisterande sjuksköterska på onkologen var värt 500 kr extra - därav slutade ingångslönen på 20 500 kr. Men jag hade tur - detta var i samband med sjuksköterskestrejken och årets lönerevision gav ett ordentligt påslag. Jag höjdes upp till 22 000 kr inom ett år. Men sen tog det liksom stopp. Jag arbetade på mängder av förbättringsåtgärder och visade på engagemang och lojalitet utan att detta generade mer än några hundralappar per år i lönekuvertet. När jag slutade på arbetsplatsen låg jag istället flera tusenlappar under nyutbildade kollegor som jag bland annat introducerat.
Vid byte av arbete försökte jag löneförhandla men fick ständigt till svar att någon löneförhöjning inte var aktuell utan "den lön du har tar du med dig". Detta oavsett vilken lön jag hade och oberoende att jag kom från en organisation - Psykiatri Skåne - och gick över till en annan - Skånes universitetssjukhus. När jag till slut tackade ja till mitt nästa arbete hade jag lyckats förhandla mig till en löneförhöjning på 300 kr!
Avdelningen som jag kom till var mycket hårt belastad med svårt sjuka patienter. Vi bedrev högspecialiserad vård som många gånger gränsade till intensivvård, men även palliativ vård för människor i livets slutskede. Jag vårdade människor vars tillstånd snabbt kunde försämras och bli direkt dödligt. Här gällde det att hela tiden ha full koll på parametrar, blodprover, allmäntillstånd osv. Jag arbetade med mycket potenta läkemedel - starka antibiotika, cytostatika och antikroppar. Jag stod varje dag i läkemedelsrummet och blandade dropp och sprutor med innehåll som utsatte mig själv för fara om jag kom i kontakt med dem - detta utan att ha fått specifik utbildning i hantering av dessa läkemedel och dessutom med ständiga uppmaningar från cheferna att inte använda de dyra hjälpmedel och skyddsmedel vi hade att tillgå i annat än i absoluta undantagsfall. Jag gav blodtransfusioner och transplanterade stamceller. Jag tog emot människor i chock som kom in akut till avdelning efter att samma dag ha fått besked om att de hade en livshotande sjukdom och som uppskärrade frågade vad som skulle hända nu. Som lade hela sin tillit till mig och mina kollegor att vi skulle informera, lugna, lindra och bota. Jag försökte ta några minuter extra för att trösta patienter som fått recidiv och som inte visste om de skulle överleva. Jag satt och höll dem i handen som precis hade tappat allt sitt hår och grät när de såg sin egen spegelbild och försökte lindra för dem som hade sår i hela munnen och knappt kunde svälja sin egen saliv.
Stressen fanns där hela tiden. Stressen över att inte hinna med, inte räcka till, inte kunna ge patienterna den tid de behövde och förtjänade, stressen över att göra fel. Hur jag än prioriterade och hur snabbt jag än sprang så räckte tiden aldrig till. Lunchraster och fikaraster fick hela tiden stå åt sidan och maten fick många gånger intas i en hast. Då avdelningen dessutom var underbemannad och det fanns sjukskötersketjänster som inte var tillsatta blev övertidsarbete, dubbelpass (07:00-22:00) och extrapass vardag.
Detta var min situation som sjuksköterska och detta arbete var värt 23 100 kr i månaden tyckte min arbetsgivare - SUS.
Jag, liksom 90 % av de övriga sjuksköterskorna på avdelningen, var vikarie med ett halvårs vikariat. När tiden för vikariatet började närma sig sitt slut och vi frågade hur det blev sedan, skulle vi få förlängt, fick vi till slut veta att vi skulle få förlängt i tre (!) månader över sommaren för att rädda upp den kaotiska situation avdelningen stod inför. Studenternas 24 000 - uppror pågick runt om i landet och gjorde det oerhört svårt för sjukhusen att rekrytera sommarvikarier. Arbetsgivaren försökte köpa vår lagstadgade semester för några ynka tusenlappar för att kunna bemanna upp avdelningen.
Då fick vi nog. Tillsammans med två kollegor skrev jag ett upprorsbrev till klinikchefen där vi krävde en löneökning på 3000 kr var om vi skulle överväga att tacka ja till förlängda vikariat. Vi uppmanade alla våra kollegor att göra likadant. För en gångs skull kunde vi sätta hårt mot hårt, vi kunde kräva löneförhandling, arbetsgivaren skulle inte kunna undvara oss allesammans utan stora konsekvenser.
De flesta höll med oss, tyckte att vi gjorde helt rätt och var modiga, men de anslöt sig inte. Cheferna hävdade att vi var uppskattade och duktiga medarbetare som de ville behålla men löneförhandling var inte aktuellt. När vi stod på oss blev de desperata och vädjade till vårt "moraliska ansvar", till att det "kunde varit din mamma eller pappa som låg här" och när inte heller detta funkade började de hota och menade på att vi skulle "rätta oss i leden". Till slut erbjöd de oss vikariat i sju månader istället för tre, men fortfarande inte en krona mer i lön. Vi gav oss inte utan kontaktade istället tidningen och berättade vår historia - Sydsvenskan
Också detta initiativ hyllades av de allra flesta, men vi stötte även på kommentarer som "vem vill anställa någon som hotar med att säga upp sig" och sura uttalande om att vi inte borde kräva något utan vänta på den årliga lönerevisionen (som i år var 1,7 % för sjuksköterskor innan den till slut höjdes upp en knapp procent). Men jag var trött på att vänta. Jag hade väntat sen min första dag som sjuksköterska. Accepterat en låg ingångslön och låga löneförhöjningar med löften om att "nästa gång, då är det din tur att få lite extra". Jag och min ena kollega valde att sluta på avdelningen efter att våra vikariat gått ut. Det kändes synd för vi trivdes med vårt arbete och våra kollegor, men det kan aldrig uppväga en sådan arbetssituation. Man behöver få uppskattning och uppmuntran av sin arbetsgivare och man behöver få konkreta bevis på att man är en medarbetare som behövs och vill behållas. Man behöver känna att man får en värdig lön för det arbete man utför och man behöver känna att det finns möjligheter att utvecklas. Man behöver även få rimliga chanser till att känna att man kan utföra ett fullgott arbete. Man ska inte behöva slitas i stycken och känna sig otillräcklig gång på gång. Vår arbetsgivare valde att stänga ner hela vår nyöppnade avdelning över sommaren istället för att ge oss sjuksköterskor lite mer i lön.
Jag valde att gå vidare till en ny arbetsplats, ett nattjobb på 70 % för att orka med något annat än arbetet. Jag lyckades förhandla mig till 700 kr i löneökning och trivs oerhört bra. Dock återstår en gnagande känsla - min lön, liksom alla sjuksköterskors, är alldeles för låg med tanke på utbildning, erfarenhet och ansvar. Trots ett givande och meningsfullt yrke där jag dagligen får fördelen att möta människor och ta del av deras livsöden och dela några av deras svåraste och viktigaste stunder i livet, trots ett rörligt och omväxlande arbete, så känner jag att detta i längden inte kan vara nog för att uppväga allt det andra. Så sorgligt, men en förändring måste ske, annars kommer det till slut inte finnas någon som utbildar sig till sjuksköterska i Sverige och de som finns kommer i sinom tid antingen att sluta eller bli sjukskrivna på grund av hög arbetsbelastning och stress.
Jag hoppas fortfarande att de som har mandat att höja våra löner och börja förbättra våra villkor vaknar upp och inser att vi är livsnödvändiga. Att vi har ett av de mest fantastiska yrken man kan tänka sig men att det inte är ett kall utan ett yrke som kräver kompetens och kunnande och stort ansvar!
Jag hoppas också att ni uppvärderas lönemässigt, kram!
SvaraRadera